Mänsklig svamp

En sak som ni inte vet om mig (förutom de som står mig närmast) är att jag är en mänsklig svamp. Jag suger åt mig ALLT som människor säger till mig eller om mig. Faktum är att jag tar åt mig av allt som alla inte säger också, tonlägen, kroppsspråk osv. Detta gör att jag ganska ofta hatar sociala sammanhang som innebär att jag måste umgås med folk jag inte känner eller som jag inte känner så mycket. Folk som jag inte känner mig trygg med. När någon säger något som är lite klumpigt uttryckt eller när någon med ren medvetenhet försöker att såra mig eller göra mig till åtlöje blir jag ledsen, alltså väldigt ledsen. Känns lite som en kniv i magen. Nu för tiden hanterar jag situationerna bättre, försöker att få saker att rinna av mig. Försöker tänka att människor har inte rätt att döma mig om jag inte tillåter dem att göra det. Försöket tänka att efter så många år måste jag väl ändå ha lärt mig vilka människor som betyder något och vilka människor som inte borde ha någon inverkan på mitt liv alls. Som sagt jag har blivit bättre. Förr i tiden kunde en pytteliten incident fastna i flera år. År efter det inträffade kunde jag tänka på det och uppleva samma knivhugg som jag kände vid just det tillfället. Det är inte sunt att vara så tunnhudad som jag är, men det är inte direkt något man väljer själv. Nu för tiden har jag förlikat med att sådan är jag. 

Men att jag hatar sociala sammanhang gör ju också att jag även ofta hatar socialamedier. En spydig kommentar kan verkligen få mig att vilja gå tillbaka till sängen, dra täcker över huvudet och inte vakna igen. Ingen som gillar min bild? Då måste ju människor hata mig, för självklart är det personligt. Personligt riktat mot mig. Detta har fått mig att väldigt många gånger vilja ta bort speciellt Facebook. För så många negativa känslor som det forumet ger mig är inte hälsosamt och ändå utsätter man sig för det självmant och frivilligt. Helt sjukt igentligen! Sen är det falskheten som gör att jag mår illa. Jag har ca 400 vänner på Facebook. Vänner. Vadå vänner? En fjärdedel har jag inte pratat med på 10 år. Kanske ett 20 tal av dessa människor skulle jag kalla mina vänner. Eller RIKTIGA VÄNNER kan jag nog räkna på mina två händer, alltså de människor som bryr sig om mig i det verkliga livet. Det verkliga livet, det är ju där man ska vara. Här och nu!



Anonym
2015-05-15 @ 20:10:08

Det du skriver i det här inlägget kunde lika gärna ha beskrivit mig. Du är alltså inte ensam. Vi får jobba på att bli lite mer hårdhudade men inte för mycket för det finns det inget charmigt med alls. Kramisar från kusin Tesan




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

soem

Här skriver jag om allt från smått till stort. Det som faller mig in, det som berör, men framförallt det som gör mig glad. Gärna med lite humor och med glimten i ögat.

RSS 2.0